esseus.blogg.se - Frihet, är min nya bästa vän.

Frihet, är min nya bästa vän.

Frihet är min nya bästa vän. Nu när jag slutat arbeta och mina resor inte längre behöver ske på tid, att på snabbast möjligast ta sig från punkt A till punkt B, hinner jag stanna upp och dofta på syrenerna. Att se på, och då menar jag att se på riktigt, men även dofta på de solgula rapsfälten. Inte bara se dem flyga förbi i ett bilfönster.

Jag kan njuta av blommande äppelodlingar i perfekta rader, sitta en stund under kastanjeträdets kejserliga krona. Jag kan stanna upp lyssna på vågor som kluckar mot stranden. Eller för den delen blicka ut över ett vilt och stormigt hav som kastar sitt skum mot land.

Jag kan ta mitt fiskespö när andan faller på, sätta mig på en brygga och bara låta tiden gå, bli ett med himmel och hav.
Gå långa promenader i nyvaken skog, känna alla dofter. Lyssna på koltrasten och alla de andra fjäderfäna jag inte vet namnet på. 😉
Förundras över hur många gröna nyanser finns. Finns det ens namn på alla?

Jag hinner studera humlans insamlande av pollen i en rallarros, jag kan ta mig tid att leta efter en fyrklöver.

Jag kan sluka massor av böcker.

Allt detta som jag såväl behövt då, när stressen var ett ständigt närvarande inslag i vardagen.

Folksamlingar och stora fester intresserar mig inte längre, jag föredrar små sällskap. Jag gillar tystnaden, fågelkvittret och lugnet.
Sånt som lockade då drar inte alls längre.

Och den jag längtar efter och trivs bäst med finns redan här vid min sida. Min man.

Mitt bättre jag

Jag trivs ganska bra i mitt eget sällskap också, jag kan ju faktiskt vara ganska trevlig om jag bjuder till, tänker jag förvånat. Trots fel och brister lägger jag till. Fast jag kunde ju gå ner några kilo hinner jag också tänka, med ett leende på läpparna, men känner samtidigt att nån ger mig ett hårt tjuvnyp i högra kinden. Jag vänder mig om mot min högra axel, där sitter hon, mitt bättre jag och ser förbannad ut. Jag säger: Det var bara ett litet återfall, det kan man väl få ha? Mina kläder krymper ju hela tiden! Du behöver väl inte ta i så hårt, det gjorde ju ont!

Jag gnider min ömma kind......

Hon svarar: Du är för fan 66 år! Sluta bry dig om sånt skit och skärp till dig! När ska du bli vuxen egentligen, och förstå vad som är viktigt på riktigt? Det är väl bra att du njuter av tillvaron?!

Jovisst njuter jag, mer än lovligt emellanåt. Och visst förstår jag att det är viktigt, men tyst tänker jag att nååååågra kilon kan jag väl få bli av med. Å andra sidan är det ju faktiskt upp till mig att ordna det. Fast det säger jag förstås inte högt, inte så hon hör.

Däremot säger jag: Jamen det här med mitt tok-krulliga hår då, kunde man inte ha fått lite lagom?

Då kommer det ett tjuvnyp till! Jag vrider på huvudet. Där sitter hon med armarna kors och skakar på huvudet. Hon ser väldigt sur ut nu.

Bäst att sluta.

På min vänstra sida sitter den andra, henne vågar jag inte ens titta på just nu. Hör däremot hur hon prasslar med godispapper, fan också.

Jag går ut i köket och bakar en plåt kolakakor.