Ett rasande hav
Trädkronorna vajade ordentligt över taket på Jösse när vi vaknade. Starka vindar, en mulen himmel och lite strödda skurar.
Skulle vi åka hem eller vänta ut vädret? Det är ju faktiskt inte så kul att köra husbil i Skåne när det blåser, så vi stannade kvar. Och det visade sig vara ett bra beslut.
För på eftermiddagen kom solen och värmen, men havet, det var fortfarande rasande. skummet yrde och ljudet var nästan öronbedövande.
Vi tog en tur upp i skogen, och här uppe var det lugn och skönt.
Liljekonvaljerna brydde sig inte ett dugg om vad som skedde nere vid strandkanten, de stod där, som dom stått ett tag, och spridde sin väldoft. Och trots att dom ser ut som små bjällror hördes inte ett ljud från dom. Det enda som hördes var ljuvligt fågelkvitter och det upprörda havet, vågornas brusande låg som en mäktig ljudkuliss bakom även här.
Naturens krafter är oändliga. Och mycket respektingivande. Vad vore vi utan den? Ingenting.
