Det blir ju inte alltid som man tänkt!
Sådär, då var lite mer än halva luffen med plåtisen Jösse klar.
Hur sammanfatta detta nu då?
Njaaaaa, det blev ju inte riktigt som jag hoppats. Det blev ett evigt gnetande på stora fula vägar för att ta oss till ett mål som visade vara proppfullt av folk, så vi fick inte plats nånstans. Bokat?? Absolut inte, det är ju lite av grejen med en plåtis. Stanna där du vill, och kan!
Som sagt, så blev det inte, du kan inte, som hemma i Sverige, stanna var som helst.....
Jag såg såååå mycket fram mot Frankrike, det sket sig tråkigt nog. Så ovälkommen har jag nog inte känt mig nånstans förut. (Och jag som pluggat franska inför resan, så jävla snopet....)
Vi lämnade faktiskt landet efter bara några timmar, vi träffade oturligt bara på otrevliga människor.
Fel tid? Fel plats, fel folk? Vem vet, så vi återvände till Belgien ganska snabbt. Där hade vi ju bara träffat underbara människor, vistats i vacker miljö och känt oss väldigt välkomna, och det med råge.
Under denna resa har vi upptäckt att vi faktiskt har lite kommunikationsproblem. (Vi som trodde vi kunde varandra utan och innan.)
-Vi ska dit. Ok säger maken och knappar in på sin GPS. Snabbast möjliga väg. Autobahn och motorvägar
-Vi ska dit. Ok säger jag också, och pekar på samma plats på kartan. Men jag vill åka på småvägar, genom byarna, skogarna, fälten, förbi stränderna.
Men hur ska han kunna veta det?
Om jag inte säger det, bara tar för givet att han fattar.
Vi har haft svårt att mötas här. Inte varit klara med vad vi vill. För vi vill ju egentligen samma sak.
Nu tar vi oss till Danmark igen, genom Tyskland, där finns klara mål att besöka. Och vi tar de små vägarna, tar oss tid att stanna och se på saker.
Vi gick nog i den vanligaste fällan av dem alla. Den att hinna med så helvetes mycket på ingen tid alls.
Gott så, vi har lärt oss nåt på vägen.
Och vi enas över en schnitzel, vad annars, vi är ju i schnitzelns hemland!?
Nu låter det som att vi inte haft det bra, det har vi absolut! Vi har haft det hur bra som helst, och resans höjdpunkt har, för min del i alla fall, varit Brygge. En underbart vacker stad, som hämtat ur en Tolkiensaga.
Men ändå, vi ville mer, men nådde inte riktigt dit. Och vi är ju faktiskt inte några youtubers inte heller perfekta Instagramprofiler, där allt är perfekt och tillrättalagt.
Nästa år, då har även Staffan gått i pension. Då har vi inga tider, inga veckor, inga månader att passa. Kanske vi faktiskt då, kan ta det lilla lugna som vi faktiskt båda ville från början?
Que sera, sera.....
Hur sammanfatta detta nu då?
Njaaaaa, det blev ju inte riktigt som jag hoppats. Det blev ett evigt gnetande på stora fula vägar för att ta oss till ett mål som visade vara proppfullt av folk, så vi fick inte plats nånstans. Bokat?? Absolut inte, det är ju lite av grejen med en plåtis. Stanna där du vill, och kan!
Som sagt, så blev det inte, du kan inte, som hemma i Sverige, stanna var som helst.....
Jag såg såååå mycket fram mot Frankrike, det sket sig tråkigt nog. Så ovälkommen har jag nog inte känt mig nånstans förut. (Och jag som pluggat franska inför resan, så jävla snopet....)
Vi lämnade faktiskt landet efter bara några timmar, vi träffade oturligt bara på otrevliga människor.
Fel tid? Fel plats, fel folk? Vem vet, så vi återvände till Belgien ganska snabbt. Där hade vi ju bara träffat underbara människor, vistats i vacker miljö och känt oss väldigt välkomna, och det med råge.
Under denna resa har vi upptäckt att vi faktiskt har lite kommunikationsproblem. (Vi som trodde vi kunde varandra utan och innan.)
-Vi ska dit. Ok säger maken och knappar in på sin GPS. Snabbast möjliga väg. Autobahn och motorvägar
-Vi ska dit. Ok säger jag också, och pekar på samma plats på kartan. Men jag vill åka på småvägar, genom byarna, skogarna, fälten, förbi stränderna.
Men hur ska han kunna veta det?
Om jag inte säger det, bara tar för givet att han fattar.
Vi har haft svårt att mötas här. Inte varit klara med vad vi vill. För vi vill ju egentligen samma sak.
Nu tar vi oss till Danmark igen, genom Tyskland, där finns klara mål att besöka. Och vi tar de små vägarna, tar oss tid att stanna och se på saker.
Vi gick nog i den vanligaste fällan av dem alla. Den att hinna med så helvetes mycket på ingen tid alls.
Gott så, vi har lärt oss nåt på vägen.
Och vi enas över en schnitzel, vad annars, vi är ju i schnitzelns hemland!?
Nu låter det som att vi inte haft det bra, det har vi absolut! Vi har haft det hur bra som helst, och resans höjdpunkt har, för min del i alla fall, varit Brygge. En underbart vacker stad, som hämtat ur en Tolkiensaga.
Men ändå, vi ville mer, men nådde inte riktigt dit. Och vi är ju faktiskt inte några youtubers inte heller perfekta Instagramprofiler, där allt är perfekt och tillrättalagt.
Nästa år, då har även Staffan gått i pension. Då har vi inga tider, inga veckor, inga månader att passa. Kanske vi faktiskt då, kan ta det lilla lugna som vi faktiskt båda ville från början?
Que sera, sera.....
