Kaoset på sjukhusen.
Så var man då hemma igen efter tre nätter på akuten. Jag vet inte varför det känns så vemodigt idag, kanske för att efter denna helg har jag tappat hoppet. Hoppet om att det blir bättre, att det löser sig. Lite Trisslottkänsla sådär: Plötsligt händer det!
Har alltid tyckt att det varit roligt att gå till jobbet, det tycker jag fortfarande. Men humöret sjunker i botten varje gång jag kommer dit.
Inga platser kvar på sjukhuset, tom överbeläggningsplatserna (korridorer, dag-rum, förråd) är fulla av patienter. Kirurg- ortoped- och medicinpatienter blandas hejvilt på sjukhuset, på avdelningar med "fel" specialitet.
Man springer 10 timmar i sträck utan rast, slänger i sig nån munsbit i farten. En mugg med kallt kaffe blir aldrig uppdrucken.
Man blir utskälld, ifrågasatt och uttjatad. Patienter som inte ens vet vad ordet egenvård betyder trycks in. Alla kräver att få komma in och vi får inte neka.
Och mitt i all denna kaos finns alla dessa stackars riktigt sjuka som verkligen behöver oss.
Jag vill inte längre. Vill inte längre släcka småbränder, göra punktinsatser och provisoriska lösningar. Jag vill inte längre försvara systemet, behöva lyssna på nedsättande kommentarer eller ta emot skit.
Skyll inte på oss om (när) det rasar för vi har bönat och bett, skrivit listor och demonstrerat, krävt och marscherat, bjudit in er och försökt med alla tillgängliga medel.
Men ni har inte lyssnat, inte sett, inte brytt er.
Vi tror inte längre på era klyschor, era löften och era bortförklaringar.
Jag vill att NI tar skiten nu kära politiker. Kalla in hela brigaden, kavalleriet och brandkåren för det är bråttom, om än inte försent.
Det kommer kanske att kännas bättre när jag fått vila ett par dagar. För jag vet att jag är behövd, jag gör nåt bra och jag gör skillnad.
Men nu är det ta mej fan eran tur!
Bra att du känner att du gör skillnad men jag förstår verkligen din frustration. Hur f.. ska det sluta!?